Leva i Costa Rica

Hej och välkommen till Leva i Costa Rica-bloggen. Jag bloggar om vardagen och livet för mig och min familj i lilla landet Costa Rica. Här hamnar även en del tankar utanför temat såväl som inlägg om data, prylar och resor mm. Är du intresserad av Costa Rica så titta gärna in på vår sajt om landet, LevaiCostaRica.com.

Häromnatten blev jag väckt kl 3 av en försäljare som ringde från England för att övertala mig att förnya ett programvaruavtal. Jag mumlade irriterat fram att han ringde in the middle of the natten och bad honom återkomma med ett mejl. Gick det att somna om sen? Nix! Att ett programvaruföretag ringer upp en sådär känns lite nittonhundratal, men det kanske är normalt i England. Mannen hade Sverige som adress på mig, så han var förvånad att hamna i Costa Rica. In the middle of the natten dessutom. Nu mejlar han i stället. Man han ville veta hur jag hamnat här. Så jag berättade lite. Han fick inte sälja något men nu vill han veta mer och mer om hur man byter liv bara sådär. ”I keep telling myself  ,one day” säger han. Och jag har förvandlats från telefonterroriserad utvandrare till livsstilscoach på distans. Så kan det gå.

Har spenderat helgen i Panama City där jag hälsade på kompisen Uffe som nyligen flyttat dit från Köpenhamn. På bilderna är vi uppe på taket på skyskrapan han bor i för tillfället. Utsikten var spektakulär. Vi slappade mest runt och filosoferade om livet och åt god mat med vin/öl/drinkar till. Vi firar 40-år som kompisar, vilket känns både bra och läskigt :)

Asch, det blir inget nobelpris den här gången heller ;-) Men neutrinerna kör INTE snabbare än ljuset och därmed hade Einstein rätt och man kan åter sova gott på nätterna. Ordningen återställd. Den verkliga förklaringen var däremot mycket tråkigare än min (och senare tidningen Allt om Vetenskap), allt berodde på en lös kontakt i labbet. Neutrinen fick sina 15 minuter i rampluset och några forskare blev röda om kinderna. Nu får nog ljuset vara ifred som herre på täppan. Slutet gott allting gott.

Denna Söndag har vi varit iväg och bowlat. Skitkul var det, och svårt när man som jag har gjort det 3-4 gånger innan och då på gymnasietiden. För Viktor och Camilla var det premiär. Jag satte tio strikes på rad och är rätt nöjd med det. (leve första april!)

På min platta kan man surfa, både dag och natt
en hel värld där man möter, alldeles platt!
Den går på batterier, som ej går att se,
den bjuder på tv från SVT!
Tyst är den oftast, för den saknar fläkt,
men av dess alarm, på morgonen man blir väkt.
Appar finns att ladda hem för stora och små,
innan plattan, hur klarade man sig då?

Fick med mig en ny leksak från Washington. En Samsung Galaxy Tab 10.1 med Android 3.1. Alltså motsvarande en iPad för oss nördar som inte köper Apple-grejer. Jag är redan kär i apparaten. Platt och lätt, lång batteritid, enastående skärm, snabb och snygg.

Tillbaka från en kort resa till Washington. Det var Camillas och Viktors tur att förnya passen och vi hade vimsat till det lite med datumen så det blev att bråttomboka en resa. I Washington var det kallt som bara den och Viktor blev väldigt speedad på att det kom ”rök” ur munnen.

Förutom svenska ambassaden hann vi med lite shopping samt att åka till Vita Huset och Capitol Hill. Vi besökte också Air and Space museum och såg raketer, månlandare och allehanda flygfarkoster.  Sonen var i extas!

På hemvägen hade vi tidigt flyg och fick gå upp kl 3:45 för att komma till flygplatsen i tid. Vi var bokade på ett inrikesflyg till Miami för att sedan åka vidare till Costa Rica därifrån. När planet höll på att taxa ut till startbanan så började det knaka på ett konstigt sätt i hela planet. Flygvärdinnor och passagerare blev oroliga och meddelade kaptenen. Vi blev stående ute på taxibanan ett bra tag innan det kom ombord en tekniker för att kolla vad knakandet berodde på. Sen fick kapten köra planet i slalom på banan för att dom skulle kunna lyssna på knakandet. Till slut beslöt dom att ställa in flygningen och skicka planet på reparation. Tillbaka vid gaten fick vi köa i 1.5 timme för att bli ombokade på ett plan till Huston och sen vidare därifrån till Costa Rica. Vi kom inte hem hit förrän efter 10 på kvällen. Men vad gör det när man slapp åka knakplan?

 
Varm choklad på kaféet vid hotellet.

Svenska ambassaden i stans fulaste hus. 

En liten röd stuga med vita knutar utanför ambassaden. Sverigereklam.

 
Viktor tar passfoto.

Lapplisa på Segway.

 
Georgetown (gamla stan).

Politisk propaganda.

Nintendo, världens bästa barnvakt när mor och far shoppar.

Åka tunnelbana är kul, för det har vi inte i byn.

National Air and Space Museum

 
Son & Far vid Vita Huset.

 
Från framsidan. Obama var nog inte hemma så vi ringde inte på.

Viktor vid Capitol Hill.

Mor och son fryser uppe på kullen.

Teknikern letar fel på flygplanet. Jag fick inte fota av “säkerhetsskäl” sa dom. Blev beordrad att radera alla foton. Råkade visst “glömma” detta.

Igår söndag var det dags för den årliga rodeon (El Tope) här i byn. Det är alltså en hästfest med parader och allmänt röj. Byn förvandlas för en dag till Vilda Västern. Folk dammar av cowboyhattarna och drar på bootsen, luften blir tung av lukter från grillat kött och hästskit. Alla trivs. Här kommer lite bilder:

Fick besök av en Tarantella idag. Det är andra gången jag hittar en sådan på tomten. Dom är snygga och coola tycker jag fast dom kan visst bitas rejält så jag är lite försiktig. Jag har fångat in denna i en plastburk och skall släppa ut den en bit från tomten. Jag kanske är larvig som inte bara trampar ihjäl den som jag gör utan att blinka med kackerlackor t.ex. Men sådana här spindlar känns alldeles för vackra för att inte behandlas med värdighet. Rätt ologiskt och orättvist resonemang inser jag.

Det är värmebölja och jag håller på att smälta ihop på eftermiddagarna i mitt kontor. Har försökt öppna fönstren, sätta på fläkten och dricka mycket vatten. Hjälper föga. Hjärnan kokar och kreativiteten pyser ut som vattenånga ur öronen. Igår eftermiddag nådde jag the point of no return. Åkte in till stan och köpte en luftkonditionering. Nu skall den bara installeras innan jag får svalt som på en balkong i norrläge en septembereftermiddag i Sundsvall. Längtar!